Nu när vi ägt Lindsey i (4 februari) 3 år så finns rätt mycket att berätta som ni aldrig här inne på bloggen har fått höra. Nu tycker jag att det är dax att ta upp.

 

Som många vet så flyttade vi från Nyköping till Katrinehom för huset och husets läge, nära till stallet och mamma och pappas dröm, bo vid en sjö. Vi flyttade i oktober 2010 och vintern 2011 provred vi Lindsey för första gången. Tyvärr har filmerna och bilderna från ridpassen försvunnit..

 

Första gången vi överhuvudtaget skulle åka och provrida en ponny som möjligtvis skulle kunna bli vår egen, bara det var en dröm. Vi mötte upp Lindsey i stallgången en fredagsmorgon och redan där var jag fast. Även Ida såg glimten i Lindseys ögon och det var den blicken som gjorde att Ida också ville ha Lindsey, även om Lindsey var för stor för Ida och hade fööör mycket huvud för att låta lilla Ida på 33 kilo rida henne. Även för mig.

 

Det jag minns av ridpasset var att hon kändes inte som en ridskoleponny. Jag kommer ihåg att jag kunde göra skänkelvikningar och att hon gick i någorlunda form, hon trampade definitivt inte under sig. Och hon fejkade väll den där formen där hon sänkte huvudet och krökte lite på nacken. Men jag kunde ju inte så mycket då. Det jag minns mycket väl är att hon kickade i galoppfattningarna och att jag hade svårt att fatta galopp på henne....som så många andra ridskleponnyer. Men hennes galopp var stor! En härlig känsla och jag fastnade för henne. Efter mig red Ida, hon tyckte givetvis att Lindsey var stor då hon red runt på B- och C-ponnyer. Dock gick galoppen bättre när Ida red. Nånstans i det hela tror jag att jag övertalade Ida att Lindsey var en häst för oss.

 

2 veckor senare åkte vi dit igen för en andra provridning, då var det hoppning som gällde. Och det var verkligen då jag bestämde på riktigt att jag ville ha Lindsey. Hon hoppade så bra och hindret höjdes och tillslut var det hela 90 cm! Lycklig som jag var så bestämde vi oss för att köpa Lindsey. Den 24 januari 2011 så gick hon igenom besikningen och den 4 februari hämtade vi henne. Den resan har ni hört och det gick ju som det gick en isig februaridag. 

 

Vi var tvungna att ha Lindsey i en sjukbox just för att att det var fullt överallt, inga platser lediga så ca 1 månad stod Lindsey där innan vi kunde flytta ner till Bakfickan där vi står än idag. I sjukboxen trivdes Lindsey aldrig, det blev väldigt likt ridskolan som hon stod på. Spring och rörelse från morgon till kväll. Hon gick i paddock vilket hon inte heller gillade. Enligt personalen så var Lindsey elak, ingen ville gå ut med henne i hagen då hon stegrade och bet personalen. Dock aldrig oss. Vid ridningen skenade hon mest med oss. Bockade tills vi satt nere på marken. Vi fick med en gammal sadel som inte passade henne heller. Jag ville ju inte påstå att hon alltid gjorde så men tillslut fick vi ta hjälp. Personalen tyckte att vi direkt skulle lämna tillbaka henne och att något fel var det på Lindsey eftersom så ska hon inte göra. Hon har ju inte bara börjat med det. Än idag kan hon skena och gör ju det. Men absolut värst var det ibörjan. Vi var nära på att lämna tillbaka henne men aldrig att Ida och jag ville det. 

 

Vi fick som tur hjälp och sedan kom ju våren och sommaren då hon blev lugnare och sedan började vi träna för Karin och sedan har det bara fortsatt i den riktningen. 

 

Men det sämsta och tråkigaste var ju att vi INTE visste om att Lindsey skenade och hade kastat av elever på ridskolan och att Lindsey inte gick att rida ut med, att Lindsey bet och gick till attack, att ingen fick göra i ordning Lindsey på ridskolan. Ingenting visste vi och ändå var vi små och okunniga när vi köpte henne. Hon blev faktiskt en fara för oss. Om vi bara hade vetat det så skulle vi aldrig köpt Lindsey vilket jag i för sig inte ångrar. Men så lurade vi blev. Ibland är hästvärlden för smutsig...

 

Men det jag vill säga är att jag ångrar ingenting. Lindsey är Lindsey och har blivit så snäll med tanke på att hon innan inte var snäll. Vi kan göra precis allt med henne i boxen. Hon har fått MASSOR av beröm av veterinärer om hur snäll och lugn hon är. Vi har aldrig problem med henne när vi åker på tävling eller så. Hon är så otroligt lugn och litar verkligen på oss. Ibland tror jag att det var ödet som förde oss samman. För denna ponny behövde så otroligt mycket tålamod och alla är inte villiga att lägga ner så mycket som vi har gjort. Se bara hur mycket hon har utvecklats!