Jag började rida på en ridskola som hette Örstiksnäs ridskola. Det ända jag hade ridit innan var ju bara på sånna här ponnyridningar som jag tyckte var jättekul. Det var en liten ridskola med bara 10 ponnier i olika storlekar. Jag började rida när jag var 4 år så ganska liten var jag då. Jag red där ca 3 år tror jag. Sen började jag på Nyköpings ridsällskap. Min favorithäst på Örstigsnäs var en liten B-ponny som hette Busis. En busig liten ponny som jag ramlade av mycket på, men ändå var det min favvo ;) Han hade något som ingen annan häst hade, glimten i ögat lixom. Sen gillade jag också ponnyn coco "Humle" och den super lugna highlanderponny Dawn.
Det var en jättebra ridskola att börja rida på men sen fick man lära sig om sakerna igen och igen så då bestämde vi oss sen för att byta. Men man lärade sig grunderna, hästens delar, maten, sakerna i stallet o.s.v.

Ponnyridningar:










Black Flyer "Busis"


Coco "Humle"




Dawn




Millas Mirakel "Micko" Första galoppen utan ledare var på denna ponny :)


Fina minnen man har tillsammans med dom :)
Men hur kom det säg att jag en tid ville sluta rida? Ja, jag har alltid vart försiktig med hästar och det är jag än idag. Men en tid (när jag var liten) så blev jag plöstligt lite rädd för dom. Jag var inte så tuff mot dom och hästarna lekte hit och dit med mig. Jag blev helt enkelt rädd för dom när de var elaka i spiltan och tänkte bitas eller sparkas. Det fanns hästar som inte var så trevliga att hålla på med i hanteringen. Mamma och pappa frågade mig om jag ville fortsätta och jag sa alltid ja. Jag ville göra det Ellen tyckte om och det hon tyckte var kul! Hon var ju min största förebild. Jag hade aldrig slutat gillat hästar men bara det att jag var så rädd. Jag ville inte att rädslan skulle få vinna. Och jag är så tacksam över att jag inte slutade rida, för då kanske jag inte hade kommit så långt med att ha häst och i själva ridningen. Så jag är sjukt nöjd över att rädslan inte vann :D !