Tänker inte berätta att jag är besviken och ledsen för det är jag, en självklarhet. Så många gånger som jag har gått ut från banan med gråten i halsen, så många gånger som jag fått möta blickar som säger att vi inte kan, så många gånger att jag slutat bry mig. Jag vet att jag och Lindsey har kommit långt och jag är också medveten om att jag kan mer än vad Lindsey kan. Det jobbiga är att vi inte kan visa hur långt vi har kommit. Det jobbigaste av allt är att erkänna att vi inte kommer längre och att vi inte har kunnat bevisa det. Vad som än händer så älskar jag Lindsey 100 varv runt jorden och lite till. Jag har vägrat ge upp i 3 år och vill fortfarande inte ge upp, men någonstans går det en gräns. En gräns jag börjar förtså mer och mer. Jag hoppas att vi fortfarande har lite att ge för jag vet att hon är en speciell själ och en på miljonen som är unik <3